Jag har en massa berättelser inom mig.
Jag har en massa ofärdiga texter liggande på hyllor och i fack
Jag har en massa tyger liggande utanför mig.
I skåp och lådor.
Jag är en kreativ person.
Det säger jag att jag är, och det tror jag att jag är.
Men jag tycker inte om maskiner!
Maskinerna och jag kommer inte överens.
F*n tro det.
Igår skulle jag försöka mig på att få iväg en novell, eller två.
Jag hade (naturligtvis) läst fel. Sista datum när texten skulle skickas in var inte den 27 augusti. Det kom jag på samma dag, som "novellerna" skulle vara inne!
Det fixar jag. Tänkte denna kreativa själ.
Ett utkast fanns (redan?) nerkastat i ett block.
Så jag öppnade datorn och skrev och skrev. Det här blir bra! Lite redigering till bara.
Ändra lite här och lite där.
Gestalta var det ja!:
"En röd angorakofta värmde hans bröst".
Ändrar och kommer på mer och mer att ändra och fixa. Kul det här! Varför har jag inte gjort det här innan?
Det dyker det upp en ruta på skärmen: "Ändringar har gjorts, vill du spara?"
En finger som sitter på denna tant, trycker på "Nej-knappen". Det mesta av texten försvinner. På det igen! Inte ge upp. (Ger upp, nästan.)
Upp på hästen igen.

Sen - symaskinen och mina tygbitar. Jag tittar snett på symaskinen och tänker "det kan väl inte vara så svårt", läser instruktioner, trär i tråd, sätter tråd i spolen. Gör om, läser på, testar igen. Och igen. Har lust att skänka bort maskinen till första bästa människa som kommer inför mina ögon, alternativt slänga ut maskinen genom fönstret. Jag besinnar mig, går ut och går istället och formulerar dikter om livet i mitt "kreativa kaoshuvud".
Sonen kommer, jag ber honom trä maskinen till mig. Vilket han gör. Sen passar han på att laga sina jeans när maskinen ändå står där framför honom.
Jag inser, maskinerna är okej, det är min inställning till maskiner, som inte är okej.
Det borde vara en lönande affärsidé att göra maskiner som är användarvänliga för sådana som jag? Alternativt medföljande coach.
Är jag den enda människan på jorden som lider av "maskindyslexi"?