Telefonkiosker, det var en bra grej.
Jag känner att jag saknar dem.
Nu förväntas alla bära med sig en laddad mobiltelefon, och det är nog så att det stämmer rätt bra att alla har minst varsin.
Till och med jag har en sådan, även om jag ytterst sällan ringer med den.
Telefonkiosker var det ja.
Det fanns en sådana i varje stad i varje by.
Den första sattes upp i slutet av 1800-talet i Sverige, och den sista monterades ner 2015.
Till och med på torget i min lilla by fanns en telefonkiosk.
Utanför min första arbetsplats fanns en grön telefonkiosk och den ringde jag från någon gång då och då.
Det fanns ju förstås telefoner på min arbetsplats, men man fick inte ringa privata samtal med den, förutom i absoluta undantagsfall.
Dessutom ville jag inte att mina arbetskamrater skulle höra mina (få) samtal.
En gång behövde jag ringa till doktorn och skyndade mig ut på min middagsrast för att ringa. Efteråt fick jag höra att chefen sett mina färgglada skor sticka fram nertill i kiosken och kommenterat skornas färg med att de inte passade ihop med färgerna på mina kläder. Jag minns de där skorna, det var ett par sköna skor, de var gröna i olika nyanser, jag undrar om de inte matchade telefonkiosken?
Jag minns att dessa telefonkiosker hade jättestora telefonkataloger.
Det var roligt och spännande att bläddra och läsa i dem. Så många människor som hette exempelvis Johansson.
Så småningom sökte jag nytt jobb. Det var jättelångt hemifrån, minst 10 mil!
För att mor och far skulle veta att jag lyckligt kommit fram, letade jag alltid upp en telefonkiosk och ringde därifrån och meddelade det.
Det kom telefonkort som man kunde köpa och ringa för. Det var praktiskt och bra.
Jag kom på att om man ringde och ingen svarade, kostade det ingenting. Därför brukade jag ringa upp, låta tre signaler gå fram, och sedan lägga på luren. Sen kunde mor sova lungt.
En gång glömde jag totalt att leta upp den där kiosken, när jag kom fram.
Nästa gång jag kom hem sa mor:
- Så bra att du ringde i söndags.
- Men, förlåt jag glömde, sa jag.
- Det ringde tre signaler i söndagskväl, sa mor.
Jag undrar än idag, vem det var som ringde, istället för mig?
Ja, jag saknar dessa kiosker, nog mer än av nostalgiska skäl.
I en telefonkiosk kunde man ringa, bara man hade rätt mynt eller ett giltigt telefonkort.
Det behövdes inga laddade batterier.
Eller mobiltäckning.