Barfotakänslan försvinner aldrig. Man föds ju med den.
Och den finns kvar, när man blir äldre.
Känslan av att pojkgå på varma sommarklippor, i kittligt gräs eller när man får grepp om klättergrenen.

Han går fortfarande barfota så ofta han bara kan. Gamle man.
Låter naturen strömma upp genom benen in i kroppen på honom.
Fötter som känselspröt. Som receptorer.
Fötter med minnen från savann.