“En sån här kväll känner man livet i sig”
Astrid Lindgren

Länge hade jag ingen aning om att jag hade livet i mig.
Länge trodde jag att livet i mig fanns u t a n f ö r mig.

och jag letade
och
letade
och
letade
och
letade
och
...
gick
fram och tillbaka
fram och tillbaka
fram och tillbaka
fram
…
och
så
stannade jag,
mitt i ett
karriärssteg

föll ihop som ett korthus
segnade ner med en tung ryggsäck
som jag inte kunde minnas att jag själv hade packat

med
skammen
som
enda sällskap

stillasittande började jag resa
inte utåt
inte bortåt
utan inåt
och hem

och jag förstod att den dikt jag älskat
behövde en temporal subjunktion
och inte ett tidsadverbial
för att jag skulle våga

Ja visst gör det ont
(så djävla ont)
I N N A N
knoppar brister

därför tvekade jag

Men i stillasittandet
förstod jag

N Ä R
knoppar brister
gör det
inte
ont
längre

när taget är släppt
när stegen är slut
när blomknoppen slagit ut
Då,
då
och först då,
känner jag livet i mig

“Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.”
Karin Boye