KAPITEL 1
Har Du någon gång velat upptäcka något nytt och samtidigt velat börja om från början? Detta hände mig 1996 - alltså förra århundradet. Jättelänge sedan. Och platsen där detta skulle ske var vald till något helt annorlunda. Inte till de platser jag rest till tidigare - till sol & bad. Jag ville besöka ”Det Svarta Afrika”.

Den här gången var det Afrikas savanner och framför allt - Afrikas svarta urbefolkning som var mitt resmål. Min reskassa var inte så stor så jag frågade mig själv: ”Vilka två städer är det som har flest flygningar och därför också billigast flygbiljett? Det visade sig vara Nairobi i Kenya och Cape Town i Sydafrika.

Närmaste staden blev alltså Nairobi, huvudstaden i Kenya. Det var där min resa började. Sedan var det tänkt att jag på olika sätt skulle resa till Tanzania, till Zambia (Nord Rhodesia), passera Zimbabwe (Syd Rhodesia) och slutligen stanna till i Cape Town i Sydafrika. Färsdsättet skulle variera mellan buss och tåg och någon gång ”tummen” (bil).

Det fanns ingen i min omgivning som hade tid eller lust eller intresse för att följa med på en sådan resa så jag reste ensam. Med en massa packning, med ryggsäck, sovsäck och tält. Och detta boende behövdes redan från början, redan 1:a natten i Tanzania, vid gränsövergången Arusha. Låg ett stenkast från Afrikas största berg, Kilimanjaro. Det var lite läskigt att krypa in i tältet och höra ljuden från djuren på savannen strax intill. En kopp the avslutade en omtumlande första dag.

Nästa dag klev jag ombord på en annan buss, med destination Dar-el-Salam, en av de stora städerna vid Tanzanias östkust. Jag hade ingen detaljplan. Bara att jag en viss dag i en viss månad skulle ta flyget, British Airways, tillbaka till Arlanda och Sverige. Och då var jag tvungen att komma till Cape Town i tid. Inom 4 veckor. Så det var absolut ingen brådska att stressa till Dar-el-Salem, men vad ska man göra vid en gränsstation, ensam i ett tvåmanstält. Just denna möjlighet betraktade jag som en omöjlighet. Då var det klart roligare att åka iväg och sen se vad som kunde hända i en millionstad som Dar-el-Salem. Här kunde jag åtminstone se och lära känna människor. Kanske få mig ett gott skratt eller en god lunch - det visade sig att jag lyckades uppleva båda sakerna!

Det första som hände - på väg från Arusha - var den omständighet att bussen inte ville rulla. En punktering stoppade vår resa. Så vi fick en chans att beundra denna gränsstation ytterligare några minuter (läs: timmar). Men det varken regnade eller snöade. Värmen var behaglig. Så några minuter hit eller dit gjorde absolut ingenting!

Bussen rullade in i hamnstaden Dar-el-Salem sent på eftermiddagen. Min mage knorrade alldeles förfärligt. Allra först stannade jag till för att fylla på batterierna. Och det smakade alldeles perfekt. Mitt emot mig satt en lokal journalist som jag genast passade på att fråga ut: ”Vart är Du på väg?” frågade han. Jag svarade: ”Mot äventyret. Jag letar efter min fru”.
Journalisten undrade genast: ”Har Du tappat bort henne?”
Jag skakade leende på huvudet: ”Inte alls så. Jag är singel och vill träffa min nya fru någonstans i det svarta Afrika”.
Genast så såg journalisten saker och ting helt glasklart. Han sa med eftertryck: ”Åk inte till ön Zanzibar, här, strax utanför Dar-el-Salem. Där härjar bara rika dollarturister, ingen spännande svart fru finns där för Dig. Ta istället morgontåget, mot koppardistriktet i Zambia. Den resan kommer att ge Dig de svar Du vill ha. Hon finns där. Hon väntar på Dig där!”


KAPITEL 2
Han talade med stor övertygelse som om han upplevt något liknande tidigare. Jag begrep direkt att resan skulle fortsätta in i det okända, svarta Afrika, att Zanzibar inte hade något spännande, inte något exotiskt att erbjuda mig. Lite senare tackade jag honom för alla goda tips och råd. Tog mitt ”pick och pack” och började söka mig nattkvarter. Kanske fanns det plats för mitt tvåmanstält någonstans? En svart man iakttog mitt sökande efter tältplats och avrådde med det bestämdaste: ”Här kan Du inte sova, broder! Här är det alldeles för farligt att sätta upp ett tält!! Du kommer att bli rånad, hur lätt som helst! Vi måste fråga prästen om han kan ta hand om dig”. Så vi kånkade med tält, sovsäck och allt övrigt bagage till närmaste kyrka, en katolsk, alldeles runt hörnet. Stannade till utanför huvudingången, bankade på porten och väntade sen att prästen skulle dyka upp. En gammal man visade sig för oss. Enkelt klädd, sandaler med enkel vit kavaj och ett par flanellbyxor i svart. Han var mycket tillmötesgående och visade mig vägen till sakristian och sa: ”Här kan Du bo i natt. Här är Du säker”.

Och visst var jag säker. På väggen, strax ovanför sovsäckens huvudkudde, vaktade påven själv allt i rummet. Med sin skarpa blick fanns det ingenting som undgick honom. Jag kände mig så säker man kan känna sig, inlåst i ett kassavalv, med hundratals vakter utanför. Kanske min vaktande ängel hade hämtat sina kompisar för att göra mig lite tryggare. En katolsk sakristia är något helt nytt för mig. Hade det varit en Rikets Sal, någonstans, hade allt känts mer hemtamt på något sätt. Snart sov jag i varje fall. Dagens alla intryck hade effektivt fått mig att försvinna in i exotiska drömmar om en viss person som jag ännu aldrig mött, men nu var på spåren.


KAPITEL 3
Morgonen därpå stod jag på järnvägsstationen i Dar-el-Salem med en enkelbiljett till koppardistriktet i Zambia. Jag var på väg. Nu - en tågresa. 3:e klass. Tillsammans med en brokig skara. Vissa färgrikt draperade och vackert sminkade. Det var så klart kvinnorna. Från Zambia. På väg hem. Och sen jag. En lång, vit man, skinnklädd, med svart hatt (för att smälta in i allt det svarta) och med allt övrigt bagage. Utan någon annan i mitt sällskap. En märklig resenär som drog till sig blickarna. Ännu inte 50 år, fortfarande med spänst i steget.
Det dröjde som sagt inte länge förrän en av dessa kvinnor tittade extra länge på mig. Och jag - som alltid hade ett anteckningsblock till hands - skrev något på engelska, en kort strof om ”allt det vackra som omgav mig”. Någon gång senare på dagen ”råkade” jag passera denna svarta skönhet och gav henne dikten.

Det som sen hände resulterade i en kärlekshistoria som kunde fortsatt långt in på 2000-talet, ja längre än så.
Vi blev verkligen ett par. Blyga till en början - det är ofta så oavsett ålder och tidigare erfarenhet. ”Alla är vi barn i början” - så är det nog i början av varje innerlig och äkta relation. Efter ett längre samtal på tu man hand - då jag också berättade varför jag rest till Afrika och mina förhoppningar med den resan - så bestämde vi oss för att jag skulle ”flytta hem” till henne så länge jag var kvar i koppardistriktet. Och när vi kom hem så presenterade hon sina döttrar för mig. WOW! Nu var vi en liten familj. Och jag kunde börja planera.


KAPITEL 4
Någon vecka senare beslutade jag mig för att fortsätta resan genom Afrika. Jag hade ”bara” 4 veckor på mig för att fullborda resandet och då ingick det att komma till Zimbabwe och sen åka vidare till Cape Town och Sydafrika. En hel del återstod alltså.
Utan att veta om vad som skulle ske så väntade några riktigt starka upplevelser på mig. Men allra först tog jag farväl av henne jag mött på tåget, av henne jag fått bo hos och lärt känna som en framgångsrik banktjänsteman från Zambia, en änka med fyra unga, härliga döttrar. Den här resan hade nu börjat innehålla mer än jag förväntat. En riktig fin skatt att få ta hand om. Jag undrade - redan nu, på detta stadium - hur skulle min mamma reagera på mina planer som jag nu umgicks med varje dag, den här veckan i koppardistriktet. Hos Jane.


KAPITEL 5
Dagen då min tågresa skulle fortsätta, närmade sig. Där, på tågstationen i koppardistriktet, resonerade jag med mig själv om vad jag skulle vilja se innan jag klev ombord på British Airways plan till Arlanda. Så klart jag ville uppleva, se och höra det mäktiga Viktoria fallen vid gränsen till Zimbabwe. Detta vattenfall anses av de flesta vara Afrikas största sevärdhet alla kategorier, förutom de fyra vilda djuren på savannen förstås. Med lejonet som nummer 1. Men all den stund jag är den naturmänniska jag är så fokuserade jag därför mer på vattenfall än vilda djur. Så jag åkte därför till staden Livingstone och Viktoriafallen innan jag lämnade Zambia bakom mig.

KAPITEL 6
Det är en märklig känsla att skifta från något som nyss hänt till något annat okänt, denna resa i tid. Det som varit känns ibland som det inte varit och är man levande i nuet - som jag behövde vara - för att inte slarva bort mig själv på denna gigigantiska resa - ja då gällde det att vara närvarande i det som precis händer.
I vilket fall som helst, jag avlägsnade mig allt mer från koppardistriktet i norra Zambia och rusade nu, med tågets benägna bistånd och ett antal kinesiska rälsläggare, mot södra delen av detta land. Som förut hette Nord Rhodesia. När tåget pustande och frustande rullande in på stationen så fanns där ingen som jag kände, ingen som hälsade mig välkommen. Bara en massa människor som var på väg, hit eller dit.
Det självklara att göra var väl att stanna upp vid någon uteservering och beställa in något att äta och dricka. För i tåget hade det inte funnits någon restaurangvagn. Jag reste i 3:e klass, tillsammans med de flesta färgade och det fanns alltid någon som hade en bit bröd, lite te eller en frukt att bjuda på. Men inte blev jag så mätt ändå. Det var i denna miljö jag skrev min andra dikt - ”The Mosquito Dance”. På kvällarna anföll dessa myggor oss och vi gjorde vårt bästa för att jaga moskiterna på flykten.

Det kunde förstås hända sig - när tåget stannade vid någon stad, vid någon järnvägsstation, att människorna på platsen hade någon frukt, någon grönsak eller en maträtt från dagen innan att sälja. Fast vi var flera som ”råkade” bli hungriga och alla hade inte heller pengar. Men här, på uteserveringen i Livingstone, fick hag chans att i lugn och ro bygga upp en härlig mättnadskänsla. Lite couscous, lite grönsaker, bröd och sen te. Medans jag satt där och mådde gott kom folk förbi. De undrade vad jag gjorde där. Och ”var har Du dina reskamrater någonstans?” De såg så klart att jag var en självständig resenär med eget boende, tältet och sovsäcken fanns på en armlängds avstånd.
Men sen så en viss person: ”Inte ska Du väl sova i något tält. Jag känner någon som kan ta hand om dig. Någon Du kan övernatta hos. Det visade sig senare att den som eventuellt skulle kunna ge mig härbärge var en äldste i staden, det betydde inte att han var lastgammal utan det antydde att han hade ett utvidgat ansvar i sin församling. Han tillhörde nämligen en religös kristen gruppering som heter Jehovas Vittnen. Eftersom jag kände till dem väl - i varje fall de som bodde i Sverige - så hade jag säkert nämnt namnet på församlingen när jag pratat med folket på serveringen och sen började det hända saker. Jag fick adressen till den äldstes jobb och gick dit med den som föreslog att jag inte skulle tälta på gatan i staden. Det visade sig vara hans dotter. Och hon visste att hennes pappa brukade låta andra Jehovas Vittnen (eller deras vänner) få övernatta hemma i deras hem. Hennes pappa var mycket tillmötesgående och ville så klart veta varför jag besöke hans stad Livingstone och vart jag sen var på väg och varför. Det kändes tryggt att få anförtro sig åt någon som ville veta och som ville hjälpa till på alla sätt och vis.
Hos denna härliga familj dröjde jag mig kvar åtskilliga dagar. De tog mig runt i sin bil och visade upp livet på plats, tog mig till en dansuppvisning i en närbelägen by. Det blev mycket musik med hjälp av trummor och tamburiner och taktfasta steg. Verkligen genuint skådespel. Sen företog jag några egna vandringar till det stora vattenfallet, till Viktoria fallen och fotade allt jag fick se - men inte med någon mobil. Nä, dessa hade inte ännu dykt upp så att jag hunnit bekanta mig med dem. Det fick bli vanliga foton med en vanlig kamera, min lilla Minolta. Fast ett teleobjektiv hade jag iallafall med - om jag skulle få korn på ett lejon eller noshörning, kanske rent av en elefant. Hittills hade jag bara fotat människor, kyrkor och tågstationer. Och lite till i Koppardistriktet, en viss familj så klart.

KAPITEL 7
Snart var även staden Livingstone ett passerat blad. Något som hörde det förgångna till. Nu måste jag ta mig söder ut, förbi Zimbabwe och in i Sydafrika. Jag tog tåget, så klart, susade förbi Johannesburg (Sydafrikas farligaste stad) för att istället hamna i Cape Town, en idyllisk hamnstad i södra Sydafrika. Just denna dag hörde jag rykten om att staden fått ett celebert bestack självaste Michael Jackson, en av världens mest kända sångare och musiker.
Och vad blev konsekvensen av detta besök? Det fanns ingen stans att sova, alla hotell var fullbokade, alla enklare boenden som backpacker - de var slutsålda. Alla sakristior i staden var även dem fyllda med folk.
Det som återstod för mig var att resa mitt tvåmans-tält för 2:A gången under min Afrikaresa. Jämfört med Nelson Mandela som satt fängslad på ön Staten Island, mittemot mitt tält, några kilometer ut till havs - ja då hade jag det bättre än Nelson. Mitt tält var i vilket fall som helst inte något fängelse. Men ett trist boende jämfört med att bo tillsammans med människor av olika slag som jag gjort helt nyligen i Zambia.
Nästföljande dag väcktes jag av tre ungdomar från Cape Town. De sa så här till mig: ”Här kan Du inte sova! Det är farligt. Du kan bli dödad eller åtminstone rånad. Försök att hitta någon ledig plats på ett backpacker-ställe”. Sen så ville de visa upp sin stad för mig. Cape Town omges av jättelika berg som ser ut som matbord. Alla topparna på bergen är tillplattade som om ett långbord väntade på att bli dukat och en massa matgäster var att vänta. Det var dit de körde med sin bil för att jag skulle få chansen att överblicka staden från ett ställe och se allt på en gång. Och visst var det magiskt med en sådan utsikt. Något likande kunde jag se då Kaknästornet var öppet i Stockholm. Nu får vi stockholmare nöja oss med Stadshuset och Riddarfjärden. Men något så stort och gigantiskt - som dessa 7 berg runtomkring en stad - det finns inte vart som helst.

KAPITEL 8
Nu började resan genom Afrika att närma sig slutet. Dagarna innan hemresan såg jag ett erbjudande om att delta i en utflykt till Kruger Nationalpark i Sydafrika. Enligt Internet är den en av jordens djurrikaste. Den är ungefär 345 kilometer lång, nästan dubbelt så stort som Skåne. Där vandrar de stora djuren fritt ute i naturen. Det är alltså någonting mycket mer än vårt Kolmården hemma i Sverige.

Jag avslutade mitt äventyr i Afrika genom att avsluta den dikt, "Africa", jag påbörjat på tåget till Zambia. Jag förlängde texten med ytterligare två rader och lade till uttrycket ”merry me”. Jag tyckte det blev en fin avslutning. Den antydde ju att jag hittat den jag sökt. En kvinna som ville bygga sitt liv med mig (och hennes döttrar såg upp till mig). De ville verkligen att deras mamma skulle välja mig så att vi kunde bli en familj allihop.
Jag bestämde mig för att diskutera med mamma om mina fortsatta planer, att hämta hem Jane och hennes fyra döttrar till Sverige så snart som möjligt. När jag gick ombord på planet till Sverige så slog mig tanken att mitt afrikanska äventyr skulle få fortsätta - även när jag kom hem. Jag skulle ta med mig mitt Afrika till Stockholm, till min lägenhet i Hökarängen.

KAPITEL 9
Och vad hände då - när mitt flygplan landat och väskorna blivit uppackade. Jo, följande: ”På middagen hos min mor summerade hon mina ekonomiska realiteter. Mamma sa så här: ”Din heltidslön på Arbetsförmedlingen RÄCKER INTE TILL för att betala underhåll till tre svenska barn - och samtidigt ta hand om fyra nya barn!”
Att acceptera denna ”sanning” var näst intill hopplös. Förfärligt. Tragiskt. Min resa genom Afrika var så speciell, så annorlunda än alla andra resor jag gjort. Så här - långt efteråt - funderar jag på om det fanns några alternativ än det jag då fattade: ”Jag förklarade för henne och för barnen att vår dröm inte gick att genomföras på grund av ekonomiska skäl”. Men borde jag åka tillbaka till Afrika och stanna där? Hur skulle jag då kunna ta ekonomiskt ansvar för mina barn i Sverige?
Fortsättningen förföljer mig i drömmarna, och tycks hela tiden vara svårlösta. Så svåra att lösa. Hade jag varit en anings mer intelligent hade jag kanske funnit en lösning.