Ibland talar mina möbler med varandra. Bland annat skrivbordsstolen med skrivbordet. Betänk då - i sitt sammanhang - dessa två möbler har trivts tillsammans som min pappas skrivbordsstol och hans eget designade skrivbord i hans läkarmottagning.

Sedan - när pappa checkat ut - så blev min mor ”mamma” till samma skrivbord och skrivbordsstol. Eftersom båda två blivit lite slitna så klädde mamma om skrivbordsstolen och såg till att måla armstödn i passande brun färg. De skulle fortsätta leva ihop - pappas skrivbord och pappas skrivbordsstol - men nu i mammas ateljé.

Nu mötte pappas skrivbord och skrivbordsstol en helt ny verksamhet. Mittemot fanns inga besökande hjärtsjukdomar i form av patienter. Omgivningen hade i ett nu förvandlats. Nu låg hyllningsadresser lite överallt. Mamma var säkert Sveriges säkraste tecknare av antingen hyllningsadresser eller svampmycel eller skelettet från olika däggdjur. Ibland fanns där också oljemålningar. Med Magnus och Bengt eller något motiv från naturen.

Och nu, på 2000-talet, syns inga hjärtpatienter i närheten av dessa två möbler. Inte heller ligger det några hyllningsadresser på skrivbordet eller sitter någon mamma med målargrejor. Den som istället har ockuperat skrivbordet och fyllt det med allehanda prylar är poeten och författaren Bengt Johan Alexander Malmsten. Medan han själv sitter på stolen och funderar hur kåseriet ”Ensam genom Afrika” ska utvecklas eller avvecklas.

Tänka sig. Här har jag 70 år gamla möbler, från pappas första läkarpraktik, den han startade på Karlavägen 1. Och sen, med hela familjen i släptåg, fortsatte på Karlavägen 83. Hallen förvandlades till patienternas väntrum. Matsalen blev mottagningsrummet och sedan, rummet intill, undersökningsrum. Men sen - när pappa dött, blev allt annorlunda. Då blev väntrummet vårt gemensamma TV-rum (med svart/vit-TV). Mottagningsrummet inreddes till matsal och patienternas undersökningsrum fick bli mammas sovrum.
Tänk så det kan bli, när Döden lurar någon på livet. Då får vissa möbler vänja sig vid helt nya liv, med nya rutiner och framförallt - med nya användare. Jag undrar vad som händer när jag ”försvinner bort i periferin”? Är det någon som kommer att bry sig om dessa härliga, kära möbler, som gått i arv från pappa till mamma, från mamma till mig. Vem kommer att sköta om dem då??

Fortsättning Följer väl snart, jag har fått vara med länge nu. Och det kanske är dags att ”lämna in”. Oavsett vad jag faktiskt tycker…