Varför har jag redan som litet barn säg, känt mig som en ensam liten tjej
Aldrig jag kände äkta kärlek, jag var ett problem, ständigt

Falsk kärlek som fanns där, då det va många andra som var viktigare
Vad fick mig att orka, jo naturen när mörkret lade sig var flykten för mig

Tittade alltid upp mot en ljuskälla, när snön faller vit i den kalla mörka natten
Naturen var min vän, gav mig ro, kärlek och styrka samtigt som tårarna faller på min kind, då ingen runt mig förstå, den ensamhet jag bar, endast naturens krafter fick mig att orka stanna kvar

När det storma med väder och vind, dom flesta tyckte det var obehag, men inte jag, då jag var glad och kände att nu äntligen jag kraft i mig får, som ger mig energi till ytterligare en vår

Många gånger jag stod på den gamla bron, 14 år och ville inte vara här mer, då jag inte visste vad jag alltid gjorde fel, spelade ingen roll om jag pratade eller teg

Om jag sa vad jag tyckte, gap och skrik för fy vad fel,
teg som en mus, nej inte bra för fy vad negativ auora huset jag ger

Hos far jag var ignorerad och fick sköta det mesta själv, ja det var ibland som en frihet i min själ

Hos min mor det alltid var glädje eller bråk, intensivt och högljutt, kunde då och då få frustrationen att komma ut

Men i allt detta, ingen fanns där, jag försökte hela tiden överleva inne i min själ

Spåren finns än idag, är ärrad så tills dess grad att jag många gånger önskar att den gamla bron kunde hjälpt mig att ner i älven få komma, kanske mörkret då kunde gett mig ro

Idag mycket äldre jag är och har länge försökt förstå varför det är som det är
Med styrkan jag bär och väldigt stark av allt jag upplevt, nu barn så kloka och fina jag har, nu måste jag stanna kvar
Lycka, stöd och kärlek jag dom alltid försöker ge, aldrig jag vill att dom ensamhet ska få känna eller se

En partner i livet så svårt att matcha, svårt att tro att kärlek någon kan känna till mig, när jag aldrig kännt att någon mig kunna älska som barn, då är det ju svårt vill jag säg

Offerkofta på tänker många, men nej jag är stark och rå, men stöter bort varenda varelse som i min sfär gå
Ger inte chansen att bli sårad igen, efter svek från barnsben av trygg kärlek utav anklagan av att alltid göra fel för att andra ska må bra, men aldrig jag

En partner jag nu har, med gudarnas tålamod ihop, han ger inte upp utan visar att han alltid ställer upp,
Aldrig har jag fullt ut öppnat mitt hjärta till en man, men med honom jag kan säga allt, utan kritik, utan att bli dömd och han istället hyllar att jag är rak och rättfram,
det jag alltid har fått höra sen barn, att tig nu, låt dom andra höras, inte du,
dom som det är synd om ska få tid och rum, du klarar dig ensam, gå till ditt rum, jag kommer inte trösta dig när du gråter dig till sömns

Glad att äldre generationen jag ibland kunde besöka, där jag kunde försiktigt gråta och fråga, vad gör jag fel, snälla farmor, varför älskar dom mig inte
Finaste farmor, generation som alltid teg, inga känslor man pratade om utan en varm kram och en karamell från den fina magiska komoden som aldrig mig svek

Med denna klago kvad jag vill säg, att snälla såra barn ej, det lilla barnet alltid omedvetet med oss reser under årens gång, även om vi känner lycka från gång till gång

Omedvetet barnet inom dig hjälper dig att under livsbeslut att stå ut,
eller att backa undan från att få dom gamla ärren öppnade igen, då rädsla att styrkan av allt tungt man genomgått ska gå över till något tragiskt och torrt,
likt blomster utan vatten och näring, sakta dör... ensamhet...inget gehör...ett problem...klara dig själv...har inte tid...

Jag säger nej, och väljer kärlek och liv , mina underbara barn och min partner, likt frodande blomster med liv och färg, ensamheten har inte längre mej

~ Jeanette Andersson ~