När minnena bringar det senaste årtiondets avvisningar, brustna korta ögonblick

När du sitter tungt försjunken bland massorna, kedjad i ditt ömkligt mörka hörn

När upplysta fönster skymtar efter skymning mellan barrträden, glimtar av familjär symbios

När plöstliga reaktioner lämnar dig stum, kvävd av din egen förkrosselse

När du ser ut över två isolerade väggar
med tomheten växandes i avståndet mellan förbindelserna

Trådarna klipps

När du åter strosar bortom allt förstånd, övergiven åt livlös tystnad

När förnekelsens känslofloder mynnar ut i oläkta sår

Då börjar viskningarna smeka dig galen, lovord om en salig lösning

Och dimmorna gör sig kända på fält av all mänsklig förvirring

Där du faller återigen på dina bara knän, slår din värdighet i ännu en hård, tröstlös botten