Things are winding down. 4 days till posted (slarvig engelska fel ord). Söndag maj 18 postad sista brevet, blir. Lyssnar på Mark Knopfler & Emmylou Harris, som i synnerhet (försöker väl bland annat få nån nostalgi för jag vet att det är mycket att tänka, och känna senare) har låten ’’Beyond My Wildest Dreams’’ (I been with you) som har rang true så jävla starkt förut, nu gör det inte mycket. Bra/ok kanske.

Så jag har satt mig i det här. Jag följer igenom mitt hjärta. Tapperhet. Oerhört tapperhet har allt tagit. Och tålamod och disciplin. Tålamod är en dygd säger dom.

FLÄKTEN, älskar min fläkt, håller mig sällskap på dagen, kvällen, och natten. Dessa harmoniska surrande, är nåt lugnande på något sätt.

Jag ser jag och Josefine lite som John Lennon och Yoko Ono. Nåt slags tragiskt slut. Och fred hade vi.

haft …..ÅNGEST SOM FAN….. dom senaste dagarna, bland annat ångest att ska få ångest. För den delen, har jag alltid sagt att ångest är en konstnärs assistent.

Hur många av dess, snart, avskedande, av sista brevet, inlägg, vet jag inte, men jag tror inför söndag blir det ångest och sorg. Det FINNS HOPP (läs dem förra) men hopp KAN vara farligt. Och jag räknar med inget.

Kaffe kan hjälpa med ångest tror jag. Dricker en hel del (snabb) kaffe. Får mig att må bättre, och inga problem att sova. Men att ha nån att sova bredvid.

Jag älskade henne mer än livet själv, och en hel del låtar rang true, nu lite nostalgi, men inte mycket lyckande med nostalgi, försöken. Söndag postas. Mild ångest nu (dom håller på o grejar med min abilify också – ej fucking roligt).

Nån kanske undrar om jag och Josefine rörde varann, det kanske jag berättar senare. En pärla, och va inte riktigt den jag trodde hon va… still working that out.

Thank you for listening. Det är bearbetande att skriva dess inlägg (nummer 4) också, det är väl, för den delen, främsta anledning jag skriver dom.

I was let share,  Thank You