Hittade rader jag skrev för drygt 16 år sedan:

Det har gått nästan fyra år

Om två dagar har jag varit en änglamamma i 47 månader. Snart fyra år! Hur sjukt är inte det? Var har jag varit under så lång tid? Jag har inte varit vid mina sinnes fulla bruk under långa tider av dessa månader.

Jag har tillbringat månader i chock, ångest, sömnlöshet och depression. Jag har gråtit så mycket tårar så det har värkt bakom mina ögonlock. Var alla tårar kommer ifrån är en fråga som jag ständigt har undrat över. Jag har skrikit så att jag har tappat rösten. Jag har haft hjärtklappning så att jag trodde jag skulle dö. Jag har haft panikångest så att jag nästan tappat andan. Jag har haft klåda på insidan av min hud, en känsla som är så otroligt otäck. Jag har haft dödslängtan. Ett tag så såg jag bara döden som utväg ur mitt helvete.

Ibland känns det som om jag svävat i tomma intet. Det är nog under den tiden som kroppen och själen behöver sin vila. När jag är där i intet så är det som om inte något av detta har hänt. Jag känner mig som en robot i min vardag under dessa perioder.

Visst har jag under åren haft några bra dagar. De kommer ibland och ger lite extra energi att orka lite till. Jag försöker att ta tillvara på dessa tillfällen när det känns lugnt. Jag har fått lära mig att prioritera i livet. Jag har lärt mig att ta vara på det som finns omkring mig. Mycket av det som jag aldrig tänkte på förr.

Hösten och vintern har passerat med många fall men ändå lyckas jag resa mig efter varje gång. Jag vill kunna se ljuset lite oftare. Just nu längtar jag mest av allt efter våren, efter solens strålar, efter färgprakten i naturen och efter livsglädjen.

Publicerad 2009-03-21 13:54

Nu har jag varit änglamamma mer än 20 år.
Jag har numera ett bra liv som inkluderar sorgen och saknaden efter mitt äldsta barn. Den har vuxit in i mig och jag hanterar den ganska bra efter alla dessa år.

Visst dippar jag ibland, har mina gråtattaker och saknar honom så frukansvärt mycket. Jag tillåter mig att ha dessa stunder och vet att det blir bättre efteråt. Ibland är det bara en liten stund och en tanke, ibland flera timmar och även de dagar när det bara blir för mycket. Som förälder till ett barn som dog lär man sig under resan gång och den resan är livslång.

Det tog flera år innan jag återigen kunde se det fina i livet som naturens färger, solen som lyste och fåglarna som sjöng. Nu njuter jag av allt som naturen bjuder på.

Familjen har alltid varit viktigast och nytt liv har kommit in med barnbarnen som ger så mycket kärlek och glädje. Innan de kom trodde jag inte att det gick att känna sådan enorm kärlek någonsin mer. Men de har de överbevisat mig. Sådan tacksamhet jag känner.

Samtidigt har jag blivit starkare i mig själv, jag vågar stå upp för mig själv. Vågar säga nej till det jag inte vill eller har lust till. Bryr mig mindre om vad folk tycker. Det får vara deras bekymmer. Jag är inte så rädd längre, jag har ju redan varit med om det värsta. Sållar bland det som för många är bekymmer och som även jag kunde själv känna innan i livet före. Nu är mycket sånt bagateller och inget att lägga energi på. Livet är värt så mycket mer!

Sedan många år tillbaka samlar jag nu på guldkorn. Det är allt från det där leendet från någon, till en kram eller en vacker blomma, Jag försöker tänka ut tre guldkorn från dagen varje kväll innan jag ska sova. Jag är tacksam för alla mina guldkorn!