När blev det normalt att ett invandrarfientligt parti sitter i Sveriges riksdag?
När blev det något vi slutade reagera på?

Det finns ett invandrarfientligt parti i Sveriges riksdag: Sverigedemokraterna.
Det är inte längre något uppseendeväckande. Kanske är det just det som är mest oroande.

Och det finns en partiledare, Jimmie Åkesson, vars politiska rötter växte i en miljö där idén om ett hot utifrån – från människor, kulturer och religioner – redan var bärande. Han gick in i Sverigedemokraterna i mitten av 1990-talet, när partiet fortfarande bar tydliga spår av vit makt-miljöer och etnisk nationalism. Det var innan putsade pressmeddelanden och strategiska kommunikationsbyråer tog över. Innan kostymen blev uniform.

I dag framstår Åkesson som en rutinerad parlamentariker. Han talar lugnt, väger sina ord, vet hur man undviker de öppna formuleringar som en gång gjorde hans parti politiskt omöjligt. Men under den slipade ytan ligger samma grundton kvar: föreställningen att invandring är roten till Sveriges problem.

Det är kanske där den verkliga förvandlingen har skett. Inte i vad som sägs, utan i hur det sägs.

Det som en gång uttrycktes i slagord som ”Bevara Sverige svenskt” har ersatts av tal om ”volymer”, ”systemkollaps” och ”återvandring”. Orden har blivit tekniska, nästan administrativa. Men de pekar fortfarande åt samma håll. Från bomberjacka till kostym. Från marginal till makt.

Efter Tidöavtalet har Sverigedemokraterna fått ett avgörande inflytande över Sveriges migrationspolitik. Ändå är det sällan Åkesson själv som står längst fram när besluten kritiseras. Han låter regeringen ta smällarna, medan hans partis linje långsamt förverkligas i praktiken.

Det är en skicklig strategi.
Och kanske hans största politiska framgång.

Att göra det som en gång uppfattades som extremt till något vardagligt. Att flytta gränsen för det möjliga – så långsamt att vi knappt märker när den passerats.

Och kanske är det just därför jag själv känner en sådan oro när jag tänker på den här utvecklingen.

För jag märker hur lätt det är att vänja sig. Hur ord som en gång kändes chockerande nu passerar som byråkratiska formuleringar i ett pressmeddelande. Hur förslag som tidigare hade väckt protester nu tas emot med en axelryckning. Det är som bilden av den kokande grodan: vattnet värms långsamt, så långsamt att förändringen inte märks förrän det redan blivit för sent att hoppa ur.

Och någonstans längs vägen har språket förändrats.
Från ett vi i samhället till ett de – där människor som nyss var grannar och medborgare nu blir ”nysvenskar” och sedan bara ”dem”.

Det är kanske det mest oroande av allt.
Inte att förändringen sker – utan att den sker så stilla.