Höstlöv innehåller mycket kol i förhållande till kväve. Kvävet dras ur löven innan de faller. Höstlöv är ett riktigt långkok, och i det här fallet stämmer det att ju fler kockar, desto bättre soppa. Det är kolföreningarna cellulosa,lignin, garvsyror och vaxlagret som kräver specialister till att knäcka bindningarna i molekylerna.

Bland de första att angripa lövet är de som fragmenterar lövet mekaniskt, som till exempel gråsuggor och dubbelfotingar.

Efter denna finfördelning är daggmasken intresserad av lövet. Och det är inte vilka daggmaskar som helst, för de olika arterna lever inte på samma våningsplan i jorden.

De riktiga hjältarna är de som kan gräva flera meter permanenta vertikala gångar i jorden. Men det finns ett aber. Hjältarna är kräsmagade. De vill inte ha obearbetade löv. Löv som smakar beskt av garvsyror måste först prepareras. För den delen så hämmar garvsyrorna också matsmältningsenzymerna hos daggmaskarna. Lövet i det skicket kan inte en mask handskas med. Daggmasken har inte förmågan att bryta bindningarna i dessa molekyler. De knäcker inte heller molekylerna lignin, cellulosa eller det hårda vaxlagret.

Det har daggmaskarna en lösning på. De ser till att andra förpreparerar och marinerar maten åt dem. Och de har flera långkok på gång samtidigt vid nätverket av ingångshål och lagrar löv samlade på olika djup i jorden. Ett proaktivt beteende. Det finns alltid mat att tillgå i detta rullande schema.

Daggmasken. Vandraren om natten. I skydd av mörkret och i fuktigare miljö undviker den predatorer och blir inte uttorkad. Den kan andas genom den fuktiga huden. I sina vandringsstråk upp mot ytan, vid ingångshålen, lägger den ett lager med slem på löven. Det bildas ett mikroklimat som svamparna och bakterierna boar in sig i. Slemmets näring med mycket kväve kickstartar svampar och bakterier. Det är svamparna som har den svåraste uppgiften, att bryta ner lignin, cellulosa och garvämnen. Svamparna spränger sig genom vaxlagret och öppnar dörren för bakterierna. De väller in i lövets innanmäte och kalasar på enklare kolföreningar.

Daggmasken rör sig i sitt tunnelsystem, upp mot ytan, och bevakar sina löv. De kontrollerar om långkoken är färdigmarinerade. Det gör den på flera sätt.

Ett test är att smaka av långkoket om det är sött nog. Smakar det fortfarande beskt ska det marineras ytterligare. Den smakar och luktar med hela kroppen. Dessa receptorer finns i huden längs med hela masken, och finns i mera koncentrat kring läpparna.

Vidare känner den av om lövet uppför sig stelt och kantigt. Det gör den med sin muskulösa framände. Den märker när strukturen börjar svikta hos lövet och det blir följsamt.

Slutligen doftar den av maten. Luktar det ljuvligt av geosmin är långkoket klart. Geosmin är en molekyl som vissa bakterier bildar, och människor känner också av den doften efter ett härligt sommarregn.