Tankar är inte fasta.
De rör sig.
De rör sig mellan det som varit och det som kan bli. Ibland snabbt, ibland så långsamt att vi knappt märker det.
En tanke kan börja som ett minne, växa till en känsla och bli ett beslut. När vi inte är medvetna om denna rörelse kan tanken styra oss. När vi blir medvetna kan vi välja.
Att stanna upp och observera sina tankar är inte att fly livet, det är att möta det.
Tanken står aldrig still.
Inte ens i vila.
Den rör sig som vatten,
som Anden över djupen,
som ett minne av något
som ännu inte hänt.
Jag följer inte tanken.
Jag låter den bära mig.
I rörelsen finns friheten,
i flödet finns Gud.
När jag slutar hålla fast
börjar livet svara.
Det är inte hastigheten som helar,
utan riktningen.
Och riktningen viskar:
fortsätt.
Men inte alltid framåt.
Vissa går i cirklar
tills de känns som sanning.
De upprepar sig inte för att de är rätt
utan för att de är bekanta.
En tanke kan bära hopp.
En annan kan bära rädsla
förklädd till realism.
När vi inte vågar se
vilken tanke som styr oss
kallar vi det personlighet
i stället för mönster.
Frihet börjar inte med nya tankar.
Den börjar när vi vågar stanna
och fråga:
Vem tjänar detta jag tänker?