Tänk, ge, få, ta emot och ladda batterierna i en fantastisk levande upplevelse.
Men mitt i allt det givna,
mitt i slitet,
mitt i den tysta längtan,
återvänder frågan
som en vind mot bröstet:

fanns du för mig,
när hjärtat sökte vila,
när handen behövde en hand?
Fanns du för mig,
när ljuset blev svagt?
Fanns du för mig,
när själen stod vakt?

Fanns du för mig,
i tystnadens rum,
eller vann det goda
först när vi blev mjuka igen?
Var du där,
när dagarna bar sten i sina fickor,
när stoltheten blev tung,
när orden tappade sin väg?

Eller stod du bakom skuggorna,
nära som avståndet,
sann som det jag ännu
inte vågade förstå?
I en relation
räknas inte bara de ljusa rummen,
utan också dörrarna
vi öppnade efter stormen.

Där,
i det brustna,
kan godheten resa sig
utan rop,
utan segerkrans,
men med en blick som säger:

jag stannade ändå.
Kanske segrar det goda
inte när allt blir helt,
utan när kärleken
vägrar bli hård.

Kanske bor svaret
inte i det som sades,
utan i värmen
som överlevde tystnaden.
Så frågar jag inte längre
bara om du fanns för mig,

utan om vi,
genom allt,
fann vägen
till det mildare inom oss.

Och om det goda har segrat,
så är det kanske därför:

att vi ännu kan minnas varandra
utan att förlora ljuset.