Att lyssna är en form av kärlek.
När vi lyssnar, verkligen lyssnar, skapar vi utrymme för förståelse.
För oss själva. För andra. För Gud.
I lyssnandet lär vi oss vad som är sant för oss.
Vi lär oss när det är dags att tala och när det är dags att vara stilla.
Lyssnande gör tanken visare.
Det viktigaste sägs utan ord.
I pausen.
I andetaget.
I det som inte tränger sig på.
Att lyssna är att överlämna sig till något större än sin egen röst.
När jag lyssnar blir jag formbar.
När jag lär blir jag fri.
Gud undervisar i stillhet.
Och den som hör har redan börjat förstå.