Två mänskor på gym.
Båda har setts men inte samtalat.
Hon sa hon var trött.
Trött på vad, tänkte han då.
Livet i allmänhet eller på situationen där just då?
Varför denna besvärade hållning?
Men suckade gjorde hon likväl.

- Jag blir inte piggare för att du fixerar mig,
halvväste hon.
- Jag försöker förstå, sa han.
- Vad är det du försöker förstå?
- Vad kan jag göra, svarade han.
- Nu tänker du passera en röd linje.
En annan människas integritet bör inte förbises.
Och du räcker inte ens till att nå mig halvvägs.
Än mindre förstå. Du år inte den förste och
nog inte den siste förståsigpåare jag träffat på.
- Men du är väl någon, som något saknar,
framsvävade han i smått uppgiven ton.

En annan mansperson trädde in i rummet.
Det inledda samtalet bröts för ett tag. Men
besöket blev kortvarigt för han verkade
istället vara lockad av bastun på stället.

Därefter tog hon upp tråden igen.
- Vad ger dig rätten att ens undra vem jag är?
På dina undringar och vinglösa frågor har jag
egentligen inga direkta svar. Och den rätta
känslans liv är väl alltid det som saknas.
- Men kan saknad undvikas? la han in.
- Saknad och längtan ingår i de flesta
mänskors liv. Sådan komponenter kan inte
hux flux ersättas. Och mitt liv har riktning.
Innan den rätta känslan infinner sig
kan känslokrav trötta ur en. Så linjen till
mig förnärvarande upptagen.