Så är man på väg hem igen.
Det är konstigt hur långt och mycket vi färdas utan att egentligen komma någonstans.
Vi bara förflyttar oss fram och tillbaka mellan olika ställen.
Var är du idag? Vem är jag idag?
Det är inte lätt att veta vem man är eller vad man kommer att bli.

Ensam bland främlingar i ett tåg, på väg hem.
Hem till hösten och törsten efter kärlek bara växer.
Den rotar sig djupt ner i själen.

Vill ju bara vara omtyckt och älskad av mina vänner.
Någon flickvän är jag dock inte redo för ännu.
Men jag tror att jag kanske börjar se ett ljus långt bort i den annars så mörka tunneln.
Det ljuset kallar jag för hopp.

Det kan faktiskt finnas visst hopp för mig att kunna älska igen.
Tanken slog mig. Vad gör det om det tar slut?
Är det inte bättre att man har vågat, försökt och misslyckats än att inte ha vågat alls.
Att inte ens ge kärleken en chans.

Utan att ta risker kan man ju inte vinna nått.
Det är den första, enda positiva tanken jag tänkt om kärleken sedan den tog slut. Förhoppningsvis kommer jag att kunna känna något för någon igen.
Någon gång i framtiden.
21:e sep 2001