När jag förolämpar andra
förolämpar jag samtidigt
mig själv

när jag trampar på
och kliver in i andras liv
objuden

när jag gör någon förlägen
får någon att skämmas
rodna

är det kanske sadisten i mig
som får mig att agera då?

Eller är det bara naturen själv
som gör sig en smula påmind?

Bör jag våndas själv
för min envetna påflugenhet,
min egenhet?