Andas in.

Vinden smeker min strupe, leker i mina lungor.
Månljuset spelar över min nakna kropp, utforskande, kärleksfullt.
Jag lutar mig över balkongräcket för att gripas i vindens famntag. Blundar och stannar upp, ett ögonblick av frusen tid.

Andas ut.

Någonstans därute ligger en kvinna och stirrar upp i taket, oförmögen att somna liksom jag så många gånger. Kanske hon tänker för mycket, oroar sig för mycket. Kanske funderar hon på vart hon varit och vart hon är på väg. Kanske undrar hon om hon kan göra bågot för att förändra, sig själv eller världen. Någonstans därute ligger en man och gråter sig till sömns. Vet han ens varför? Är det kvinnan som log mot honom men bara med munnen? Eller är det mannen som skrattade lätt när du sa att han är söt, skämtsamt för att han inte skulle ta dig på allvar för han är ju hetero.

Andas in.

Kylan sprider sig från mina fötter på cementen och mina händer som griper metallräcket. Luften är sval, kittlar min ryggrad och får mig att rysa lätt. Lugn, harmonisk vänder jag mig och går tillbaka in, säker på att tankarna och tårarna i alla fall inte kommer ikväll.