Vad är det för liv vi sjuttiotalister lever?

Vad är det för samhälle som våra förfäder byggt upp, och verkar vara stolta över att ha skapat en generation, vars uppväxt under de senaste tjugo åren har innefattat anorexia, bulimi, manodepression, ångest och denna osvikliga press på att verkligen bli något, att göra något av våra liv. Vilka liv?! Vi har inget liv! Ni vägrar låta oss leva som vi vill! Ni vill att vi ska leva som er! ALDRIG kommer vi att göra det! ALDRIG!!

Hur kunde våra föräldrar göra så fel? Räckte det inte med att deras föräldrar hade sin lilla press på dem, att skapa ett bättre samhälle, där fattigdom, svält och misär endast skulle vara ett minne blott.

Och har de lyckats, dessa karriärsstinna 40-talister, som anpassar sin kärlek till sina barn, beroende på hur mycket de tjänar i månaden. Vår generation är den kärlekslösa, likgiltiga och visionsfria generationen, den som inget vet, kan eller vill lära sig. Tack för det, pappa och mamma!
Ja, de har lyckats, men inte med de som deras föräldrar ville. Nej, nej, nej!!
Det är långt, långt ifrån den gamla generationens önskningar och hopp.

Våra föräldrar har lyckats med att slå två flugor i en smäll, för den girige räcker det inte med en sak ska ni veta, de har gjort bedriften att först fostra oss, sjuttiotaliststackare, till att kvävas av vår egen prestationsångest, eller snarare den sjukt personnedbrytande press samhället skapat; grundat och utformat enligt 40-talisternas normer och grundvalar: ”Innan trettio år skall du ha ett fast jobb, stadig inkomst och en trygg kärnfamilj som lever enligt vår mall.” Att du sedan lider av depression, ångest och är självmordsbenägen, det lägger de inte så stor vikt på, huvudsaken är att du har ett fast jobb, stadig inkomst och en trygg kärnfamilj! Med familj innebär det att du ska gifta dig med en man/kvinna som accepteras enligt mallen, en kvinna ska ha breda höfter så hon kan föda många barn och en man ska vara stark så han kan skydda familjen från hotet från öst. Hotet kommer alltid från öst, enligt 40-talisterna, indoktrineringen från småskolan och kalla kriget sitter kvar.

Det andra, och det klart värsta i mina ögon, är förskjutandet av deras föräldrar, våra far- och morföräldrar. De som gav 40-talisterna en gyllene gåva, vårt samhälle, som de skulle vårda likt ett barn, men som behandlades som en oäkting och slängdes och glömdes bort på ett tidigt stadium.

Jag avundas dem inte, 40-talisterna, nejdå. Snart sitter de där på dessa ålderdomshem, de byggde för sina bortglömda föräldrar, och bredvid sängen kommer vi att stå med en halvvissen blombukett, en utgången Twist-påse och skratta medan vi häller ut alla tabletter ur dosetten. Ha, ha, ha!!
Allt har sin tid. Även ni! Även ni!

Slutligen några frågor till mina generationskamrater.

Vad är det för liv vi lever?

Vad är det för värld som dumpas på våra fötter?

Vad ska hända med oss, vi ”vuxna” av vår tid?

ALLT HÄNGER PÅ OSS!!