Frågor och svar

Du frågar mig om jag tror på gud, det är som att fråga mig om jag tror på tomten. Du frågar mig om jag tror på Jesus, det är som att fråga mig om jag tror på Tage Danielsson. Jag tror på att Tage Danielsson har levt eftersom jag tror mig att sett honom. På tv. Att han verkar att ha skrivit böcker och att andra påstår sig ha jobbat ihop med honom gör saken än mer sannolik. Jag kan fråga dig om du tror på fjortonhundratalet. Att det har funnits. Ingen nu levande människa har upplevt fjortonhundratalet, men flera säger sig veta att Tage Danielsson har funnits. Jag tror alltså mer på Tage än både gud och fjortonhundratalet. Dessutom har du inte berättat vilken gud jag skall tro på, om jag nu råkar tro. Jag ser på gud som jag ser på tomten. Tomten finns i barns tro eftersom folk påstår att han finns och det gör barn glada. Gud gör människor hoppfulla och trygga. Det är tryggt att tro och då känns det som att den ensamme aldrig är riktigt ensam. Om jag berättar för folk att jag ser saker som inte finns, hör röster som egentligen bara finns i mitt eget huvud, så finns det det som vill stämpla mig som sinnessjuk. Men om du berättar att du tror på gud så är det ingen som försöker sätta in dig i ett fack eller förklara dig för sinnessjuk bara för att du brukar prata med någon som ingen kan se. Fast numera är det förstås inget konstigt eftersom folk kan få för sig att du pratar med någon i mobilen. Gud eller kanske någon annan sorts pappa. Att du frågar mig om jag tror på gud, det tar jag inte som att du vill ha ytterligare en troende polare och att det skulle kännas bättre för dig om polaren var troende. Jag tar det som att du ställer en fråga som du på sätt och vis visar mig att jag har ett val. Men det har jag inte. Om jag svarar ja så är allt fina fisken. Men om jag svarar nej så kommer du troligen ifrågasätta mitt sätt att leva på och fråga mig varför jag inte är troende eftersom det är så bra att tro och så är det så tryggt och liksom fint. Det är litet som att vara med i en global förening av förenade själar som bara behöver visa sig för varandra för att vara liksom bröder och systrar. Medan de som säger sig inte vara troende blir någon sorts lägre stående varelser som inte har vett nog att vara troende, att ha en tro. Detta trots att det finns folk som tror på människor och att de kan välja att tro på människans möjliga inneboende godhet och att den som är god mot andra också kommer att få andra att vara goda tillbaka emot en själv. Troende människor brukar ha för sig att de har monopol på att vara goda människor, men oftast är de goda mest mot dem som de ’övertalar’ att tro. Detta trots att verklig tro inte gärna kan pressas på andra människor, utan tro är något som bör komma frivilligt till människorna. Och det alldeles oberoende av om det väljer att tro på sig själva eller en gud som de visserligen hört talas om men som de, och ingen enda annan heller, någonsin har sett röken av. Vad de har sett röken av är sig själva och sina medmänniskor. Jag tror på Tage Danielsson eftersom jag sett honom i tv. Jag har aldrig sett någon gud i tv. Jag vet att tv finns, men jag har förstås ingen större aning om hur den fungerar. Jag har fullt förtroende för en teveapparat, men om jag levt på fjortonhundratalet och någon börjat berätta för mig att om några hundra år så skulle det komma att finnas tv, radio, telefon, video, dvd, datorer och pocketböcker… ja då skulle jag förmodligen ha börjat undra över den personens själsgåvor. Men jag skulle nog inte ha ifrågasatt om han sa att han trodde på gud eller att jorden var platt.