Det käns som om mina föräldrar inte riktigt bryr sej om mej.

Mamma jobbar hela tiden och när hon inte gör det så ligger hon i soffan och är jätte trött.
Pappa bryr sej bara om Loke (min autistiska bror) och att bygga massa saker.

På nått sätt käns det som om dom bara låtsas vara bra föräldrar som bryr mej som mej.

Om jag gör nått dumt så blir dom jätte sura men dom försöker aldrig ens se saken från mitt håll.

Dom tror jag går på deras lögn.

Och jag spelar med,
är glad och snäll så fort ja kan,
men så fort dom inte är där vill tårarna bara rinna...