Om slutna eller ens öppna avdelningen
på psyket skulle påminna en
om en myspysigt kosigt hem
så skulle du ju inte veta skillnaden
mellan hemmet och den mediokra station
du stigit av på mellan hemmet och framtiden,

vad skulle du i så fall ha att klandra
det oförstående samhället för,
som med sin egen version av och förmedling av
en alldeles egen serverad tristess,
tomhet,
ett främlingsskap där det ankommer på en själv
att ta initiativ och verka
för ett egensinnigt friskare jag och liv,

att lägga ens eget liv i andras händer
bara för kortare stunder och inget annat
måste bli ett rättesnöre för envar
som någon gång eller då och då
hamnar inom psykiatrins domäner