Vi sitter här tysta och plågas, tillsammans har vi misslyckats.
En klen skara av losers som försöker, som inte når ända fram. Patetiskt.

Det är ömsesidigt, vi förstår alla att det är känsligt och ingen yttrar sig.
Vi stirrar notoriskt in i den vita väggen som är framför oss och gråter, tyst.

Pennspetsen vassast av dem alla, suddet raderar våra misstag
och pappret befäster vårt hopp. Ett nytt försök.

Jag eldas, frågorna är för många och alldeles för långa.
Jag blickar utåt, regnet faller som idéer fån mitt huvud.
Det är så fint och så tyst.
Gräset vattnas.

En vacker promenad genom frestelsen.
Är det här allt.

Jag äcklas.