Jag är född där jorden skakar,
där alver bor i stockar och stenar.
Jag är född där midnattssolen skyner
och vintermörkret sväljer varje gnutta hopp

om bara för en stund.

Jag är hon som bor i berget.
Jag är den blåkalla vinden.
Jag är morgonregnet
havsvågorna och Baldursbrån.

Jag är sången.
Jag är tystnaden.

Jag är allt det där och inget,
så mycket mer
så mycket mindre.

Ser du det på mig
då jag dansar på dina gator?
Ser du svarta sandslättorna i mina ögon?
Lavastenarna i mitt sinne?
Ser du glaciererna skyna genom mig?
Ser du dem varma källorna i min vrede?
Ser du det kalla havet runt omkring mig?

Ser du det på mig?
Hör du det i min röst?

Jag är född där jorden skälver
då giftet faller i Loke\'s ögon.
Jag är född där vintern sover
enbart en liten stund.

Jag bär det med mig stolt
men ibland är det tröttsamt
att tillhöra det exotiska.
Ibland är det tröttsamt
att vara lite annorlunda,

att tillhöra det som är främmande.

Jag är vänligheten.
Jag är ordinär.
Jag är precis som du.

Ser du det också i mina himmelblå ögon?