Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva utan dig. Men hur mycket jag än attraherades av dig var jag inte lycklig. Jag kände mig otillräcklig och vilsen och grät oceaner av tårar. Jag var ensam och förstod inte varför.

Jag levde för dig. Av dig. Med dig. Men jag kunde inte leva med mig. Det fanns så många frågor i mitt liv. Detta kunde du aldrig förstå (inte jag heller).

Det svåraste av allt var att jag där i min vilsenhet, skoningslöst älskade dig. Det har jag alltid gjort! Du intog en plats i mitt hjärta när vi var unga. Vi smälte samman och blev till ett. Nu när jag skriver detta och tänker på dig, bubblar mitt hjärta fortfarande över av kärlek för dig. Att vara med dig har varit fantastiskt. Utan dig hade jag inte varit den jag är. Våra kroppar var som skapade för varandra. Men våra själar kunde aldrig kommunicera - inte på samma sätt.

Hur underbart och härligt det än är att vara med dig, så skulle jag inte kunna leva med dig nu. Då, i vår ungdom, trodde jag att min olycka berodde på din oförmåga att älska mig. Nu vet jag bättre. Det var min egen oförmåga att älska mig själv. Idag har jag hittat en inre ro som gör mig redo att släppa in kärleken på nytt.

Även om detta låter konstigt så älskar jag dig av hela mitt hjärta. Kärleken är gudomlig. Jag kommer alltid att älska dig. Men jag kan inte leva med dig. Jag vill inte ha barn med dig. Jag vill inte dela min vardag med dig. Vi är för olika. Vi kan inte göra varandra lyckliga, bara njuta av varandra en kort stund.

Delar av den attraktion som en gång ledde oss till varandra, finns fortfarande kvar. Kommer nog alltid att finnas där. Det är som en cancersvulst som vi båda på var sitt håll försökte operera bort. Men tumören klängde sig fast och vill aldrig riktigt släppa taget.

Jag kommer alltid att älska dig.