Idag frågade jag mig själv frågan – Om några år, vad I mitt liv kommer jag minnas? Kommer det förflutna skuffas undan långt bak i hjärnan när framtiden anländer? Likt gamla omoderna kläder? Eller kanske, enligt en liten teori jag funderat lite på, kanske kommer jag att se tillbaks på mitt liv och minnas de där storslagna, fruktansvärda katastroferna och glömma bort de många och absolut betydelsefulla, men små, vardagliga minnen som gör livet värt att leva. Sådana minnen som uppstår genom ett värmande leende, en tröstande kram eller den enorma förtjusning och glädje det innebär att hitta de där fantastiska, men alldeles för dyra skorna, på rea för halva priset! Sådana händelser minns man definitivt samma kväll, när man lägger huvudet på kudden. Man ler och det spritter av värme i hela kroppen. Men minns man verkligen sådana händelser om fem, eller kanske tio år?
Jag vet nästan säkert att jag alltid kommer minnas nätterna jag grät mig till söms medan pappa var inlagd på sjukhuset. Jag är däremot inte lika säker på att jag alltid kommer minnas det sjukt stora och helt underbara leendet Rebecca gav mig när vi möttes utanför biografen idag.
Och varför har jag skrivit ner detta, som kanske verkar som värsta smörjan frö vem som helst, utom mig själv då såklart? Jo, för att det är förklaringen till varför jag tänker börja skriva. Jag vet inte vad jag ska kalla det; dagbok? blogg? Jag vet ju inte ens vad jag tänker skriva än. TANKAR antar jag. För det är ju så, att det skrivna ordet antagligen minns längre än vad jag själv gör. Och kanske, någon gång i livet kan jag behöva kika i arkivet och påminna mig själv om vad jag än gång upplevde, tänkte eller kände…
Passar ju bra att jag börjar med detta nu, när jag precis börjat med att sommarjobba på sjukhusarkivet…Just det, jag är en helt vanlig, lite småtråkig tjej. In fact, antagligen vanligare än de flesta. Jag har VANLIGA kläder från H&M och Gina Tricot, VANLIGT rakt stripigt hår och VANLIGT…jag tror ni fattar. Men något som kanske inte är helt vanligt med mig är att jag strävar efter att inte vara det (vanlig). Jag har drömmar och mål som få. Jag siktar högt! Och jag tror på mig själv, iaf för det mesta. Jag ska kämpa, jag ska lyckas, jag ska LEVA.