Just nu har jag riktigt tråkigt. Är hemma idag, hemma hemma, på landet, i skogen, på gården, i det stora gula huset. Det är lite skillnad från min pyttelägenhet (eller ska man kanske säga skrubb?) inne i stan. Men som sagt, just nu sitter jag hemma i skogen och just nu har jag väldigt tråkigt! Det är inte det att jag inte gillar att vara hemma, jag älskar att komma hem till lugnet. Och det är så vackert här också. Varje gång jag kommer från stan och svänger in mot gården infinner sig en känsla av belåtenhet. Jag kör över bron och ser hur det svarta åvattnet speglar himlen och glittrar av solljuset. Det är då det är som allra bäst. Då har jag allén framför mig, och på båda sidorna finns stora hagar där hästarna går och betar. På sommaren är det allra bäst för då finns det ju föl i hagarna också, och vem blir inte glad av att se ett gäng föl som skuttar omkring och leker? Som sagt, jag älskar att komma hem, men det blir lite tråkigt ibland. Som nu då, när den kompis som bor närmast mig inte är hemma, och jag inte orkar ta cykeln någon längre sträcka än så. Det är ju inte bara naturen som skiljer sig mellan landsbygden och stan. Busstiderna, t.ex., är ju lite bättre i stan än vad dem är här. Många av mina kompisar här omkring är helt beroende av sina föräldrar för att ta sig någonstans.

Sitter här i ensamheten
med endast vacker stillhet som sällskap
utsikt som gjord för att njuta av
men inte kan jag, nej
för jag är fylld av en konstig känsla
jag är lika fylld av den,
som huset en gång var fyllt av ljud
som jag fortfarande hör när jag blundar
ljudet av jacob, en boll och ett tjat
ljudet av malin, surrandet av vårat bubbelbadkar
ljudet av sofie, klampande hästhovar där utanför
ljudet av mamma, vid diskbänken
ljudet av pappa, som kollar på trav och surplar kaffe
ljudet av moss, tassar mot golvet
och ljudet av mig, musik på hög volym och tjat i telefon.

Men nu är huset tyst. Alldeles.