Dom är känslolösa, dom stirrar på oss med ögon gröpta av allt dom inte förstår.
Dom stirrar på oss med dom där blickarna, dom tar det som är viktigt för oss.
Dom vet inte, dom förstår inte.

Det var längesen känslorna fanns där, men dom försvinner med tiden.

Dom skadar oss så mycket dom kan.
De vill se hat, de vill se sorg, de vill se känslor.
Vi är det närmaste dom kommer, dom ser hur sårbara vi är, de ser våra sår på armarna som om dom bara väntade på att bli större, djupare, fler.

Skällsord, slag, skällsord, slag. Vi blir bräckligare hela tiden, och vår bräcklighet är det närmaste levande dom kommer komma.

De tar våra drömmar i sina händer och krossar dom likt dom sliter vingarna insekter.
En dröm mindre, en insekt mindre, vad är skillnaden?
Men utan våra drömmar blir vi tomma inombords, vi blir som insekter utan vingar.

Dom visste hur det kändes en gång i tiden, men dom har lärt sig att stänga av sig från allt vad som är känslor och världen, och nu kommer dom inte tillbaka, trots alla desperata försök till att bryta isen dom stängt in sig i.

Blickarna sårar mer än orden, orden sårar mer än slagen.
Vi ifrågasätter inte, vi har alltid vetat att vår plats här i världen inte är som alla andras.
Vi vet inte bättre, vi vet att vi måste lida, vi måste krossas, för det förtjänar vi, det är vår plats i världen.

Vi är de harmlösa, vi är dom som inte gör illa andra. Vi gör illa oss själva. Felstegen andra människor tar är vårt fel, vi förtjänar ta emot deras straff.

Våra kroppar är av glas, och glaset håller på att spricka.
Våra liv består av spindelnät av sådant vi inte borde stå ut med, men spindelnätet vävs allt större av de som anser sig vara bättre än oss.
Dom är illasinnade spindlar som biter oss, dom stänger in oss i fälla av skuld grundad på ingenting.
Men vi ifrågasätter inte våra skuldkänslor, vi ifrågasätter inte, vi tar bara emot order efter slag, slag efter order.

Det är vår plats, eller hur?