Jag är 17 år och har aldrig blivit kysst.
Om man inte räknar den där "kyssen" på fyllan.
Och det gör jag inte. För hur skulle det kunna räknas som en kyss när jag inte ens kan komma ihåg den.
Fast kanske ljuger jag väl då, när jag skriver att jag aldrig blivit kysst.
Sanningen, för det är dit jag vill komma:
Jag är 17 år och äger fortfarande inget minne av en kyss. Detta är SANNINGEN, avklädd och bar. Lätt och tillgänglig. OTÄCK att syna.

Jag är 17 år och har aldrig varit kär.
Det är vad jag brukar säga. Men när jag ändå håller på kan jag ju lika gärna slita de allra sista trasorna från sanningen och blotta henne helt. Säga som det är. Säga att jag visst varit kär, men aldrig vågat ta chansen. Aldrig vågat möta kärleken när den funnits där, inte ens vågat erkänna att den fanns i närheten.

Sanningen går klädd i mina lögner. Men dem är slitna och det är dags att byta om.