Hur kan det bli så rätt att det blir fel?
Hur kan livet vara så problemlöst att det hela blir problem?
Mors min när hon såg såren på mina armar, alla frågor.

Varför?!
Det finns ju ingen anledning.

Det finns saker jag hatar med mitt liv, nobodys perfect remember?
Men det som skrämmer mig så fruktansvärt är inte det, utan att jag inte har "något" som får mig att vilja leva, som får mig att gå upp på morgonen.
Jag gör det av rutin.
För någon liten jävel har lyckats trycka mitt liv i papper i form av tider och rutiner.
När varje dag är likadan som den förra,
som en låt som från början var okey men som
fastnat på repeat.

Du tål den inte längre va?

Jag lever inte ett liv
Jag följer ett schema

Mitt liv har blivit den där låten som fastnat på repeat och hackar,
från början var den fylld av känslor men så småningom tappar den meningen, texten blir betydelselös och melodin försvinner.
Levande död?
Jag skrattar när det passar och är tyst när jag ska. För visst är det så det ska vara?
Och jag har en känsla jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. känslolöshet
Jag kommer ihåg när man var liten, när det gjorde ont grät man, när man fick glass skrattade man.

Men nu skrattar jag av reflex - rutin.
Jag gråter av känslolöshet - tårarna samlas när allt står tomt.
Jag ristar på armarna av frustration - jag kan aldrig vara säker nog på att jag fortfarande lever och kan känna känslor, även om den känslan är smärta.

"Mamma, titta, jag blöder.
Titta, jag känner!"
Jag känner mig levande.

Nå, mamma vill du fortfarande veta varför jag har sår på armarna?