Skulle vilja vara med om allt det där som andra människor varit med om. Det känns inte som om jag har varit med om någonting. Det känns fel att anse mig som sjuk när det aldrig har hänt någonting i mitt liv som har varit tillräckligt negativt enligt mig själv. Jag orkar inte.

Vill få upp motivationen till livet igen. Till skolan och till mina vänner. Även min relation till familjen håller på att kollapsa. Känner mig så jävla svag! Det river i bröstet och magen är utochin-vänd. Det är så typiskt att allting ska komma på en och samma gång.

Jag ska kämpa och slå emot.
När monstren närmar sig
och lusten är försvunnen


Vet inte hur länge jag kommer klara det här. Allting känns verkligen som om det är mitt fel. Allting har blivit så fel. Känns som om jag inte kan göra någonting rätt längre, bara härmar människor som har det bättre än jag. Det känns så fe att göra så, men ändå är det ingenting som jag kan förhindra, det är ingenting jag styr. Det kommer av sig själv och jag börjar bli rädd.