Snön yr utanför fönstret och folk vandrar omkring på gatorna med tjocka kläder och med ansiktet riktat mot marken för att slippa förblindas och för att slippa drabbas av den från alla håll kastande snön som tränger in och kyler överallt där den drar fram.

Det är dämpande tyst. Det är som om någon har dragit ner volymen för att alla ska kunna sitta vid sina bord i lugn och ro. Jag sitter på café Vetebullen när jag ser allt detta som i en film och jag läppjar på den varma chokladen som är toppspritsad med färsk grädde.

Jag skär en bit av min majonnäsfyllda räksmörgås och jag vänder tillbaka blicken till min morgontidning där Croneman just har recenserat Tom Alandhs senaste program i raden av många som handlar om en kvinna med Downs syndrome.

Vädret och det lilla kaoset där ute får mig att känna något som jag känner igen från vissa böcker jag har läst. Litteraturen kan nå oanade höjder när den lyckas bädda in mig i en miljö som är tydlig och urskiljbar och där jag kan sortera in alla händelser utan att det spretar åt alltför många olika håll.

Orhan Pamuks Snö är en av de där topp fem som jag minns tillbaka på och som jag inte främst vill minnas för att komma ihåg själva handlingen. Det är känslan av boken jag vill ha kvar. Känslan och minnet av människor isolerade i en stad på grund av omständigheter som dom inte kan rå över.

Klas Östergrens Gentlemen är en annan bok som väcker känslor och som jag helst minns för dom varma känslor som den förmedlade. Känslor om Stockholm som en varm stad med hängivna och deltagande människor där det fortfarande fanns stråk som inte var upptäckta och mysterier som inte var lösta men fullt möjliga att nysta i.

Henry Morgan (huvudpersonen) är ju en så mångsidig karaktär som jag inte kan låta bli att förundras över och förföras av. Det är draget ett mysteriets täcke över honom. Han är gentleman och buse i samma person och han är företagsam och livsglad ena dagen och passiv och livstrött den andra.
Han är bredaxlad och satt och stilig och han kan vara charmant mot damerna samtidigt som han inte kan hålla sig till bara en. Han storstädar på våren och han ger sig in i tveksamma företag som riskerar att sätta honom på ruinens brant.

Därefter julstökas det och den vardagliga och husliga Henry visar vad han kan och plötsligt står en äggtoddy på bordet och jag blir sugen fast jag aldrig har druckit nån och där lär han katterna att rulla ner biljardklot i miljön och plötsligt vill jag också ha katt. Berättarjaget i boken är lycklig nog att få hänga med på stora delar av den här resan och jag själv får ta del av vittnesbörden.

När jag vaknar till och återvänder till nuet och till snöfallet och till vinden och till de hukande människorna där ute på Hornsgatan så kan jag känna att ramarna idag sätter sig själva. Det är jag här på fiket med en kopp choklad och en tidning. Utanför rasar stormen och snön ger mig inga möjligheter att välja något annat.