Mest med Rothen och Kurre...

Alltså, när jag träffar Rothen och Kurre efter en lång tid så känns det som om nånting frigörs i mig. Det känns som att vi diskuterar saker som rör själva livet. Varför gör vi det vi gör? Vad är det som hindrar oss från att ändra på våra liv och vilka faktorer håller oss kvar trots att vi ofta eller ibland klagar över dem? Eller ondgör oss. Jag är ormgiftsvass i mina frågor till såväl Rothen och Kurre och jag vet inte förrän efteråt om jag har gått för långt men det visar sig ofta inte vara så och min slutsats blir att de har ställt sig själva värre eller hårdare frågor än så.

Vi är i den åldern då vi ändrar på oss och vi ändrar på vårt beteende eller så gör vi det inte. Vi har kommit till en väg som grenar sig även om det finns en trygg väg som bara tar oss framåt och den är lätt att välja för den innebär inget nytt eller den innebär inget löfte om något nytt eller för den delen någon obskyr fara som väntar på oss där bakom knuten.Den husknut om vilken vi inte har en aning.

Vi tänker oss en bar där vi säljer öl och nåt tilltugg och kanske något mer och där Rothen har en pall och en förstärkare och där han får sjunga Tom Waits och Bob Dylan tills han kräks. Där människor får lyssna och prata och dricka och önska och ha det så trevligt som man bara kan ha.

Vi får ut det här till den del av Stockholms eller kanske bara söders befolkning som saknar något som borde finnas som ett alternativ i kulturutbudet som alltmer kan betecknas som mainstream. Något för de allra flesta. För de som som sväljer utan att smaka. För de som sväljer för att kunna säga att de ätit.

Jag körde hem ett par som bodde i Örnsberg som tyckte att det inte fanns nåt ställe som passade för dem i åldersklassen 55- 60 år. Jag lyssnade på vad de hade att säga där i baksätet och jag kom fram till att det var som de sa. Lilla Maria, eller jag kommer inte på nåt motsvarande, finns inte längre så i en uppenbarelse ser jag såklart Rothen där på den träpall som bara är för honom och för hans sjungande som bara är för en viss publik men ändå för dem som inte längre känner sig hemma i utevärlden. Om man nu ska vara så drastisk och kalla den så.

Jag och Thomas säljer den där ölen och det där tilltugget och Kurre står utanför som dörrvakt och han behöver bara morra för att få det som han vill. En ottoman med mörkt skägg och med en skinnjacka med axelvaddar är nog precis vad som behövs ute på streetan. En attityd som hämtad från Herman Hesses Siddharta och saken är biff. Alla är på väg att bli buddha men människor har kommit olika långt. Det står som etsat i Kurres huvud när han slänger iväg en spottloska och när han sätter upp en prilla för att stilla sitt nikotinsug.

Vad sägs? Är detta något ni kan stötta och ställa upp på? Är det en idé värd namnet eller är det något att förkasta?

Vi häller i oss mer och vi äter mer av tacos och av guacamole och av tacosås och vi blir allt modigare i våra föresatser och Rothen lovar att ställa upp om så bara som förband.

Jag hade glömt hur trevligt det var att bara träffas för en öl och jag kände igen mig från gamla tider då jag sparrade höken och tog för mig av det som var gott. Jag såg plötsligt botten i glaset och både Rothen och Kurre tyckte det var nog för det är tema imorgon på skolan och temat handlar om hälsa så varför då stanna för länge på en krog som Mest.

Vi skiljs åt i samförstånd och i en god anda och jag är nog den enda som tänker vidare på det vi har sagt och på det vi har pratat om för i deras huvuden så snurrar det fortfarande av tema och av hälsa och av vilka försvarstal man ska hålla inför betygsättningen.