döden väntar glöden mellan dina fingrar
du tar ett sista bloss
röken blandas långsamt med den stillastående luften i rummet
du sitter på kanten, med din mörka ryggtavla vänd emot mig,
den ser ut att vara det
bland allt det vita.
dina andetag är allt jag hör. kanske för att det är ovanligt tyst runt omkring.
kanske för att jag koncentrerar mig så på det som tycks vara, det enda jämna med dig.
du tror nog att jag sover. kanske gör jag det snart. men just nu , är jag trollbunden
av lugnet , i en värld som inte ofta stannar upp.
vi har aldrig pratat mycket, du och jag.
kanske för att vi inte är så bra på att dela, varken ord, eller känslor.
kanske för att vi förstår varandra bättre i det outsagda.
jag kan vara frenetiskt , nervgående provokativ. du svarar med din tystnad.
du kan vara oförskämt , oberört högmodig. jag möter det med min tystnad.
så kommunicerar vi.

från min position kan jag ej se vart du riktat din blick. jag förmodar att den vandrar på hustaken utanför fönstret.
det är ljust ute. himlen är grå, men bländar nästan mer än solen.
snart kommer du stiga upp, gå runt sängen. jag kommer att sluta mina ögon och låta dig stryka bort en hårslinga som fallit ned i mitt gårdagssminkade ansikte.
du rör mig helst när du tror att jag inte märker.
första gången jag såg dig, var jag endast vagt medvetande. jag minns ej vad som skett den dagen, knappt det året. Ibland sörjer jag mitt vaga minne för tider då inget tycktes ske, de har ändå utgjort största delen av mitt liv.
Hur som helst var det en kväll jag krupit upp i ett knä, oberoende av vem det tillhörde. en kväll då jag maskerat min verkliga partner ensamheten och irrade planlöst från okänd till okänd plats.
Jag vill inte säga att jag tror på kärlek vid första ögonkastet. ej heller evig tillgivenhet.
Var nog knappt förmögen att urskilja attraktion, men du gav mig inte mer än jag bad om. Inte heller slängde du bort mig när jag var använd.

En gång frågade jag dig om du tvivlat på din existens. Du tittade misstroget, men din blick förrådde dig. Du tänkte inte yttra dig mer utförlig till denna oväsentliga detalj. Du lever nu.
Jag har ofta tvivlat, förtvivlat, skakat livet in och ut i sökan efter mening och mening efter mening. Min slutsats har också blivit, jag lever nu.
Ljudet från kaffekokaren ute i köket når mina öron. Utanför fönstret är himlen lika kontinuerligt grå. Men när tiden tycks stå still, känns det lättare att uppfatta det som sker.