Förlamas av den bitande kylan där ute. Bokar tvättid iklädd mössa och träningsoverall och springer fort in i värmen igen. Sätter mig i soffan och tinar upp med det heta kaffet i termos och med den just inkomna morgontidningen som med en blänkare tar upp orsaken till fransmännens vurmande för Dagerman.

De kommer fram till att författarens självmord kan ses som det yttersta beviset för att Dagerman, som det geni han var, drog sin egen slutsats om existentialismen, att vår värld är en tom och ångestfylld plats och att smärtan över att behöva leva är större än rädslan för att dö.

Det kastas också ett anklagelsens sken mot vårt klimat här i norden. Det är mörkt och det är kallt och människor sluter sig i sina skal och tar inte in sina medmänniskor. Vi lider ensamma och vi beklagar oss och vi ynkar. Dagermans handling var större än livet men vi har en historisk, nationell skuld till att en av de störste fick ett så kort jordeliv. Sveriges Camus, som fransmännen kallar honom och det är klart att han ska jämföras med en fransos.

Ser dammtussarna som något mindre viktigt nu och jag fryser inte lika mycket och för första gången på ett bra tag tycker jag att mina tankar är någorlunda klara och kreativa. Min sjuka period med feber för några dagar sen kom mig inte närmare Dostojevskijs spöken utan fick mig bara att frysa än mer än tidigare och mina leder värkte som vore jag en reumatiker.

Ikväll går jag till Svejk för att stöta och blöta idéer och tankar med mina tidigare kolleger och jag tänker inte vara provokativ eller störande. Jag ska bara, i det varmt upplysta krogskenet och med den bjärt kontrasterande kylan där ute, föra fram mina åsikter om vad existentialismen kan bidra med och hur den kan uppfylla våra kalla själar genom att ta oss ner på ruta ett igen och genom att få oss att förstå varför vi finns här.