Jag har funderat en del, sista tiden, på människors stora behov av att alltid säga vad de tycker om saker. När jag gick i gymnasiet var det många i min klass som, utan hänsyn till vad det ledde till, spydde ur sig åsikter om allt och alla och sedan försvarade sig med orden "Jamen vaddå - jag måste ju få säga vad jag tycker!" Sen att det lämnade människor närmast flådda av hårda ord som tog ordentligt på helt fel ställen det spelade ingen roll. Det fick folk ta. Som om orden bestämde själv när de skulle komma och inte gick att hindra. Som det som är sanning för en person alltid måste få höras av alla i närheten och behandlas som ärofyllt att få höra, oavsett hur man mår efter att man har hört det. Åsiktssprutor finns det gott om, och jag förväntas ideligen vara en sådan själv har jag märkt. I många frågor har jag kanske inte någon direkt åsikt, kanske har jag inte satt mig in i frågan. Kanske känner jag att det inte är något som engagerar mig, kanske tänker jag att jag har annat som är viktigare för mig. Ändå verkar folk förvänta sig att jag ska tycka saker om allt möjligt, bland annat människor. Människor är som de är, oavsett vad man tycker om dem, det är min erfarenhet. Jag tycker gärna bra om människor, men att gå runt och ha negativa åsikter om folk är inte min grej.

Jag behöver inte gå bra ihop med alla för att trivas. Jag behöver inte bli omtyckt av alla för att må bra. Och jag behöver inte tycka massa saker som jag påtvingar andra, för att hävda mig.