Och ändå föll regnet på henne, där hon gick. Trots längtan, som slet i hennes hår, slog henne i magen och gjorde att hon blev alldeles matt. Hon trodde länge att han skulle ringa, hon kom på sig själv med att stå brevid telefonen och vänta. Men tystnaden spred sig snabbt genom lägenheten. Han ringde inte. Eric märkte att något var fel, men försökte inte prata om det. Han såg på henne med frågande blickar titt som tätt, och de hade näst intill slutat ta i varandra. Hans händer berörde henne inte längre på samma sätt. Hon tyckte inte illa om när han tog i henne, men det var heller inte något hon längtade efter. Hon var inte hans. Inte Erics. Hon bar hans namn, hans efternamn. Och hon levde med honom, sov brevid honom och tvättade hans kläder i tvättmaskinen han köpt. Men hon var inte hans. Deras äktenskap var inte hennes, och han kände det.

Hon hade sett honom på stan en eftermiddag i September. Patric. Hon satt vid en uteservering och pratade med Sarah. På håll såg hon honom på gågatan. Han hade jeansen han hade haft i somras. De satt ganska dåligt, han var bra på att klä sig i övrigt men just jeansen han hade satt aldrig riktigt bra. Hon höll andan och såg honom köpa nåt i nåt tillfälligt gatukök, ett sådant som ploppar upp överallt så fort solen börjar skina i Maj och sen försvinner i mitten av September när luften blivit sval och sommarsolen från i Juni bara är ett minne blott. Det var ingen lång stund, men det kom att bli det hon tänkte på de närmaste veckorna, hans hållning. Hans jeans, hans skratt och hans händer. När hon blundande kunde hon känna hans andetag mot sin sida, hans händer mot hennes höft.