Förr om åren när jag grät var det med känslan av att allt var slut, att allt var över och att jag bara väntade på min tur att få dö. Jag längtade efter det när jag låg på mitt blå och svala badrumsgolv en sommar när solen stekte och alla sa att livet var så härligt. Någonstans i det rummet, som inte hade några fönster kunde jag ana att det någongång skulle finnas en fortsättning bakom draperiet. Från balkongen kunde jag höra fåglar och människor och någon enstaka bil och jag visste att det fanns ett liv där ute, ett liv jag inte fick leva. Ett liv jag inte kunde leva. Så jag låg på mitt golv och drack det där teet som han, han jag älskade så intensivt på den tiden, bryggde åt mig. Jag drack mitt te och kröp mig fram när jag skulle någonstans och väntade på att den där medicinen skulle börja verka. Det var många mediciner och många läkarbesök och många behandlingar senare som jag fick mitt liv tillbaka. Det försvann aldrig, jag kunde höra det från golvet, det var bara inte tillgängligt just då. Nu när jag är i det badrummet jag har nu, får jag inte plats på golvet, konstaterar jag och sätter mig på toaletten istället. Men ett badrum är bara ett badrum numera, inte ett rum av flykt från något jag inte klarar av att vara, något jag inte kan förmå mig göra. Jag välkomnar mina friska tårar, och ler mot min spegelbild.