Till slut ringde mobilen, den som vi bestämt skulle vara tyst. I två dagar hade jag längtat och väntat och när det till slut ringde visste jag inte om jag skulle orka. Jag svarade till slut, utan att veta om jag skulle få fram ett ord och när jag hörde din röst förstod jag att det var ett misstag. Du är bara min ibland, bara min till låns. Egentligen är du någon annans.

Du hörde nog på mina andetag och mitt tonläge att jag var trött på dig och ditt sätt att få mig att bubbla upp och få hopp. Kanske tycker du någonstans om tanken på hur du rubbar mig, hur du sabbar mina cirklar - hur du förstör och berör. För det gör du. Jag brukar säga att jag vill att folk ska vända upp och ned på min värld, och det har du gjort.
Ett par gånger.

Välkommen