Om jag ber intensivt att det ska gå över, dina plågor och dina tankemonster och dina ångestattackar - kommer du komma till mig då så småningom? När livet blir lättare att hantera och min hand mot din skuldra inte längre är betungande? Jag har så mycket att erbjuda men då krävs det att du vågar ta emot.
Jag kan inte bära din ryggsäck men om du vill kan jag kanske lyfta upp den något med min vänstra hand, med min högra vill jag rufsa om i ditt hår och jag ska kyssa dig, dina särade läppar mot min nacke.
Jag har förstått att dina bekymmer borde göra mig avståndstagande, men jag väntar fortfarande på den effekten. Jag är villig att ta risker i livet, det bestämde jag mig för för så länge sen. Det här är en risk, som så många andra och om jag inte tar den kommer jag stå där och inte veta vad som skulle kunna hänt om jag hade provat. Men tålamod, jag måste ha tålamod. Och ett paraply - det kommer regna.
Det haglar i April.