Och jag önskar verkligen att livet alltid var så bra som nu, när jag känner att jag har snuddat vid kanylerna men valt att gå. Din svarta tjärn var alltför djup och jag kan inte simma med näsan över ytan och samtidigt hålla om dig, jag vågar inte försöka. Och aldrig ska du säga det som får mig att hoppas och aldrig ska jag lyssna när du säger det. Telefoner kommer ringa och i ena ändan kommer jag sitta och inte svara. Du får så gärna skriva till mig, men jag lovar inte att du får någon respons. Tids nog ska jag ändå höra av mig, och förklara mitt beteende. Du kommer förstå mig, det gör du alltid. Och förlåta, det gör du tids nog.
Jag behöver leva, leva.
Och spela munspel.