Jag slutade till slut att längta, för längtan blev en påminnelse om det jag inte kunde få. Sakta somnade jag på kvällarna, till rösten av p1 som vaggade mig i mörkret. Våren stod för dörren och jag andades minnen av syréner och vita kvistar mot min kind. Du anade mig, det vet jag, då jag skrev ett mail. Noga skrev jag, att jag inte orkade just nu och att jag behövde en paus. Du tog emot min önskan på samma sätt du tagit emot mig, och vi möttes på nätet som två goda vänner som inte hörts eller setts på tio år.

Nu får jag vila.
Nu behöver jag inte hoppas.
Nu vet jag, att hösten är din.

Våren är min, fortfarande.
Men vi har slutat vänta.