Och jag började sakna dig. Mitt i allt det vackra. Jag saknade din röst och dina tankar, din galenskap och ditt stora hjärta. Jag till och med saknade dina irriterande sidor, sättet du blev stött när jag inte hade tid att prata precis när du ringde på min mobil till exempel. Att älska och förlora är bättre än att inte ha älskat alls, men hur många gånger kan man förlora innan själen blir svart? Svarta solrosor klättrar i min kropp, min själ och i mina handflator syns små spår av de blå blommor du gav mig. Jag andas minnen, inte närvaro. Jag andas minnen och förhoppningar, inte kärlek.

Det var kärleken jag ville ha.
Det var något annat jag fick.