Ångest vilar mot mina läppar
Ska jag ta steget?
Bara en liten bit till och den ska dansa i strupen och då övergå till en vacker törnrosasömn.
Varför tar det emot?


Lucifers änglar kryper närmare med sina hånfulla glin
Och väntar otåligt på min blottade strupe för att inge de första och enda hugget som behövs för att kräva mitt liv.


Men i den stunden ser jag något större än allt, jag ser dig!
Den jag valt ut … den jag känner för och med.
Kanske just i denna stund, kan jag bli räddad?
Eller?


Håller du mitt hjärta som om det vore ett skört ägg?
Eller släpper du det likt en ordbomb över matbordet…


Bara lite närmre,
hör mina morgontrötta andetag då dem viskar ditt namn
en sista gång innan jag lämnar dig.

Eller ska du hålla mig ömt, oh snälla säg att du gör det…
inte för min skull utan bara för att du vill,
eller hur?


Men jag fick aldrig veta…


vi såg aldrig gryningen ihop, jag lämnade dig
Varför?
Kanske för att jag var rädd,

rädd för ditt svar…


Men trots allt detta!

Vandrar mina tankar
Kära,
vackra,
fina ..

…Ja…

alldeles speciella du!