Till slut kom det, den där perioder då skrivandet skulle ligga i träda. Vilandes, väntandes så befann sig orden plötsligt på avstånd. Främmande för att inget riktigt uttryckssätt besitta blev jag stum och slutade känna saker. De känslorna som ännu fanns kvar stockade sig i halsen, blev till små klumpar av förtvinat hopp och la sig som stelnade fjärilar i min mage, redo att hostas upp vid nästa förkylning. Jag hade aldrig anat att våren skulle vara över så fort, jag hade aldrig anat att sommaren skulle vara så nära. Jag hade aldrig anat att mina bästa kompisar skulle överge mig. Orden, och bokstäverna, de dansar fria i vår natt.