Och jag borde gå och lägga mig, och jag borde sova. Jag borde inte sitta uppe för att slippa känna sängens tomhet mot mina höfter och mina lår. Mina vita lakan som skriker av närhetslängtan färgas svarta så fort jag stänger mina ögon. Bakom ögonlocken finns små gråtande spädbarn, som gråter över alla famnar jag somnat i. Somnat i, och sedan förlorat. Åh du kära värld, jag borde inte äta om kvällarna - för att döva min ensamhet - jag vet - så jag har slutat. Men alternativ till ätandet - vad vore det? Sprit? Droger? Överdriven motion, eller kanske överdriven konsumtion?
Jag vill inte andas, så jag slutar. Jag vill inte svimma, så jag lutar mig ut genom fönstret. Jag vill inte minnas, så jag låter musiken dåna.
Sova. Jag borde sova, det är sent - och jag är trött.
Det är många timmar kvar, natten är omänskligt lång och jag är bara människa.

Inpå benen - bara människa.