När jag minst anar det ska han stå där, var det någon som sa. Och jag ska inte vänta, och jag ska inte hoppas - utan jag ska leva mitt liv precis som vanligt. Som vanligt. Vad betyder det? Är inte min längtan vanlig, normal, förståelig? Är inte mina tomma nätter och svettiga lakan något andra också upplever? Vad ska jag göra mer för att normalisera min singeltid? Jag har redan hobbys, många vänner och ett intressant arbete.

Ja vad vet jag, tänker jag för mig själv.
Och dricker mitt te.