Och jag fick en ny dator, och det visade sig att all min skrivklåda mest berodde på hotet om tillfällig och plötslig avstängning. Snabbt knapprade jag fram den ena efter den andra texten, mer eller mindre bristfälliga små tankar om diverse vardagssaker jag försökte förstå mig på, mellan raderna andades saknaden efter något mer, något annat, något ytterligare. Och jag hade aldrig varit lyckligare.

Jag hade aldrig varit lyckligare och jag hade aldrig varit ensammare och någonstans där i ensamheten tittade min längtan fram och bilden av en man dök upp och försvann i mitt inre. En man, som på alla sätt är just - man. En man, som inte följer några regler eller kompromisser i sin självklarhet. Andas - jag vill känna din luft mot min sida, vänta - låt mig frustrerat bli förbannad när jag anar dig. Och stanna - när det viner och blåser och mina händer är blå av kyla och kvav längtan.