I oändlighetens namn väntade jag länge på en förändring, jag hade lovat och kysst hans underarmar i flera evigheter den dagen jag strök honom över håret och tänkte "jag måste lämna dig". Kärleken fanns kvar, men den förändrades och förtvinade och blev en börda - inte en tillgång. Men kärlek är alltid kärlek, och vägen till ytterdörren var kantad av minor och taggtråd. Runt mina anklar fastnade resterna av alla ord vi förlorat, och alla våra ofödda barn grät i klädkammaren och bad om att få bli födda. Mamma var ett ord jag inte tog i min mun för nu var tiden då jag fick bestämma över liv och död och jag valde att trotsa vårt äktenskap och svika både honom och alla de små barnen i garderoben. Jag behövde honom, mitt i mitt svek och han såg min längtan efter beröring och höll om mig. Mitt i min gråt förstod han vad jag gjorde, vad jag gjort och vad jag skulle göra.

Jag fick behålla de turkosa tallrikarna och han tog lampan, den efter farfadern och jag bytte bort hans namn och blev "fröken" igen.

Fröken Lindylove, med hela världen vid sina fötter.